matildaawiklund

Jag tänker mycket.
För mycket, absolut. Ingen tvekan om saken, och jag hatar det.
Jag är expert på något som kallas att överanalysera saker, och om det är någonting som verkligen kan få mig att må dåligt så är det just själva överanalyseringen.

Jag vill att ni ska förstå att jag nog utan att egentligen vilja, ger upp rätt lätt.
Jag skulle aldrig be någon som dumpade mig att visst stanna, och vara kvar hos mig, även fast jag skulle vilja.

Jag på motsatt håll skulle heller aldrig orka vara vän med någon som enligt mig mest bara tar energi istället för att ge, vilket faktiskt har hänt mer än en gång, och jag är så ledsen för att jag egentligen borde vara personens vän.
Men det är just det - jag borde, för att det vore det mest rätta, och någonstans tror jag att det är ömsesidigt, även fast jag tror att det är väldigt svårt att ge upp sånt.
Livserfarenhet, vänskap, kärlek och allt annat som bra vänner delar.

Jag tror att många personer vi möter i våra liv oftast bara är där ett tag.
Sällan finns det dom som faktiskt stannar föralltid. Från början till slut.
Har du varit med från början, så försvinner du.
Kommer du in senare i livet, så kanske inte vänskapen tar slut, men någon går bort tidigare än den andra.

Inlägget blev sjukt cp, men jag hoppas att ni förstår.