matildaawiklund

Jag tänkte skriva av mig lite vad jag anser när det kommer till kärlek.

Om man skulle ha (o)turen att hamna i något typ av förhållande med mig så kan det kanske oftast låter som att jag är nojjig, och måste ha bekräftelse på att det är on eller off.
Jag blir frustrerad när jag inte vet.
Men det är å andra sidan det enda jag behöver veta. Det behöver inte vara så att "hey, we're a couple", men något sorts engagemang över att just han som jag tycker om och vill vara med, tycker om mig precis lika mycket och tycker om mitt sällskap som jag tycker om hans.

Sen kan jag själv kanske inte bli jätteförvånad om jag skulle uppfattas ha något slags kontrollbehov.
Det har jag inte. Jag blir bara sådär löjligt gulligull ni vet.

Han kan inte heller krossa mitt hjärta genom att dumpa mig.
Han skulle däremot krossa det om han lät mig tro att han ville vara med mig.
Han skulle krossa det ifall han glömde bort mig, och valde mig i andrahand.

Men han krossar det inte av att säga nej, och jag vägrar att gråta.
Varför ska man fälla tårar övar någon som får dig att gråta?
Svar: För att man är dum i huvudet.